Svår och intensiv termin

De senaste två månaderna har retrospektivt passerat väldigt snabbt, men det har ändå känts som en evighet.

Studierna i Graz har naturligtvis fortsatt på distans, som på de flesta andra universitet världen över. Jag har i princip suttit ensam i min lägenhet de senaste tre månaderna och det har varit deprimerande. Eftersom universitetet gick över på distans ganska direkt efter vårterminen startade, fick jag aldrig någon kontakt med de österrikiska studenterna i de nya kurserna. Jag har inte heller någon kontakt med utbytesstudenterna; de som var här i höstas har antingen åkt hem eftersom de avslutande sin termin, eller avbrutit sina studier pga coronasituationen. Och de nya utbytesstudenterna som kom hit i februari lärde jag aldrig känna, och jag föreställer mig att flertalet av dem också har åkt hem. Erasmus+ studentevenemang genomförs inte heller pga corona. Så jag känner mig väldigt ensam här nere, och den enda sociala kontakt jag har haft har varit över internet.

Det har varit mycket svårt med kurserna under vårterminen. Kurserna har i allmänhet varit svåra och det har varit mycket arbete med inlämningsuppgifter i nästan alla kurser. Coronasituationen har gjort de redan svåra kurserna ännu svårare pga otillräcklig information inom kurser, dålig övergång till distansläge, bristande support och ingen hjälp av lärare.

Pga detta har dagarna smält samma och man vet knappt vilken dag det är eller hur många veckor som har passerat. Varje vaken timma känns som en evighet, men ändå så har det redan gått tre månader.

Min tid i Graz börjar dock närma sig sitt slut. Jag åker hem om ungefär en månad och det något som jag verkligen ser fram emot. Den största hemlängtan kommer ifrån att man vill träffa och umgås med människor. Som jag skrev, upplever jag en stor ensamhet här nere, så pga det är det inte roligt här nere längre. Jag kommer dock att sakna Graz och Österrike. Det finns så mycket mer att göra här nere, och jag trivs starkt med kulturen och människorna (under normala omständigheter), men inte nu. För ju längre man har varit här nere, desto mer har man känt sig hemma här; jag ser det därför som en positiv sak att åka utomlands ett år, istället för bara en termin.

Tentor i vissa kurser närmar sig också nu, så de redan intensiva studierna, kommer bli ännu tuffare och jag kommer ha ännu mer att göra. De senaste dygnen har känts som lugnet före stormen.

Jag fann lite distans från studierna under ett par dagar. Jag var på en smideskurs för att smida en kniv. Det var någon jag först blev introducerad till i september när jag kom hit, då jag var på festivalen Aufsteiern och kom i kontakt med de som höll i kurserna. Som friluftsmänniska och scout, med ett intresse av knivar, kändes det som något roligt att göra. Jag skulle har gått på kursen i mars, men den avbröts i princip precis innan den skulle genomföras pga coronasituationen. Jag var orolig för att den inte skulle bli av, pga de restriktioner som var satta av regeringen i Österrike. Men nyligen lättades vissa restriktioner och kursen kunde genomföras. Så under två dagar, kunde jag helt släppa alla tankar kring studierna, och få göra något praktiskt som jag länge hade sett fram emot. Det var en unik och rolig upplevelse, och jag är mycket nöjd med vad jag åstadkom.